Straff för läkemedelssmuggling

Det är en grå torsdagsmorgon vid Arlanda flygplats. En kvinna i 40-årsåldern rullar sin resväska genom den gröna gången på tullen. Inuti väskan, dolt bland kläder och toalettartiklar, ligger 3 000 tabletter av ett receptbelagt läkemedel som hon köpt på en marknad i Turkiet. Hon tänker sälja dem vidare via sociala medier – till en bråkdel av apotekspriset. Tullverkets röntgen avslöjar paketen. Inom en timme sitter hon i ett förhörsrum. Det som började som en "affärsidé" har blivit en brottsutredning.

Läkemedelssmuggling regleras i lagen (2000:1225) om straff för smuggling, vanligen kallad smugglingslagen. Enligt 3 § döms den som uppsåtligen för in varor i landet i strid med ett förbud eller villkor som gäller för införseln – exempelvis utan nödvändiga tillstånd från Läkemedelsverket. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet bedöms som grovt enligt 5 § skärps straffskalan till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Det är viktigt att skilja läkemedelssmuggling från narkotikasmuggling. Om det smugglade preparatet är narkotikaklassat – exempelvis tramadol i större mängder eller bensodiazepiner – tillämpas istället lagen (2000:1225) om straff för smuggling med hänvisning till narkotikastrafflagen, vilket ger en avsevärt strängare straffskala. Läkemedelssmuggling i egentlig mening avser preparat som inte är narkotikaklassade men som ändå kräver tillstånd för import.

Vem begår läkemedelssmuggling?

Brottet förekommer i vitt skilda sammanhang. En vanlig kategori är privatpersoner som beställer receptbelagda läkemedel från utländska nätapotek utan att ha svenskt recept. En annan är organiserade nätverk som importerar stora partier för vidareförsäljning – ofta potenshöjande medel, anabola steroider i gränszonen eller bantningspreparat som inte är godkända i Sverige. En tredje grupp är personer som tar med sig läkemedel hem från utlandsresor i mängder som överstiger vad som anses vara för eget bruk.

Rättsliga gränsdragningar

En central fråga vid läkemedelssmuggling är gränsdragningen mellan eget bruk och kommersiellt syfte. Tullverket tillämpar en bedömning där mängden preparat är avgörande. En persons resa med en förpackning receptbelagt läkemedel för personligt bruk faller normalt utanför det straffbara området. Men flera hundra tabletter, särskilt av samma sort, tyder på vidareförsäljning och leder regelmässigt till åtal.

För att brottet ska bedömas som grovt enligt 5 § smugglingslagen ska rätten särskilt beakta om smugglingen utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, om den avsett särskilt stora mängder eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art. I praktiken krävs det antingen systematisk smuggling under längre tid eller enstaka tillfällen med mycket stora kvantiteter.

"Att ett läkemedel är lagligt i ett annat land innebär inte att det är lagligt att föra in det i Sverige. Varje gränspassage med otillåtna preparat är en potentiell smugglingshandling."

Tullverket samarbetar allt tätare med Läkemedelsverket och Polismyndigheten. Sedan 2020 har antalet beslag av illegala läkemedel vid gränsen ökat markant, bland annat till följd av den ökade näthandeln. Pandemin drev upp efterfrågan på läkemedel som inte fanns tillgängliga via svenska apotek, vilket i sin tur ledde till fler smugglingsförsök.

Påföljd och praxis

I de flesta fall av normalgraden döms böter eller villkorlig dom. Fängelsestraff förekommer främst vid grov läkemedelssmuggling – alltså när det rör sig om stora mängder, organiserad verksamhet eller preparat med hög skadepotential. Preskriptionstiden för normalgraden är fem år. Förverkande av de smugglade läkemedlen sker regelmässigt, och Tullverket har rätt att omhänderta varorna redan vid beslagstillfället.

Frikännandefrekvensen är relativt låg – runt 18 procent – eftersom Tullverkets beslag ofta innebär att bevisläget är starkt redan vid åtalstillfället. Den tilltalade har svårt att förklara bort stora mängder läkemedel som påträffas i bagaget eller i postförsändelser adresserade till vederbörande.