Straff för aggressivt tiggeri

Klockan är halv åtta en tisdagsmorgon i november 2023. Pendlarna strömmar ut ur Stockholms centralstation med kaffemuggar i händerna och blickarna fästa i mobilskärmarna. Vid den södra utgången sitter en man på en kartongbit med en pappmugg framför sig. De flesta passerar utan att reagera – tiggeriet är en del av stadsbilden. Men tjugo meter bort står en annan person. Han blockerar gångvägen, griper tag i förbipasserandes jackor och vägrar flytta sig förrän någon ger pengar. En kvinna med barnvagn tvingas ut i cykelbanan för att komma förbi. Någon ringer polisen. Inom en kvart är en patrull på plats – inte för att mannen tigger, utan för hur han gör det.

Aggressivt tiggeri är inte ett eget brott i brottsbalken. I svensk rätt saknas en specifik straffbestämmelse som heter just "aggressivt tiggeri". Istället regleras företeelsen genom en kombination av ordningslagen (1993:1617), lokala ordningsföreskrifter och i allvarligare fall genom brottsbalkens bestämmelser om ofredande eller olaga tvång. Ordningslagen 3 kap. 1 § slår fast att en offentlig plats inom detaljplanelagt område inte utan polismyndighetens tillstånd får användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål platsen har upplåtits för. Det är genom denna bestämmelse – i kombination med lokala ordningsföreskrifter enligt 3 kap. 8–12 §§ – som kommuner kan reglera och begränsa tiggeri.

Rättslig bakgrund och utveckling

Tiggeri i sig är inte förbjudet enligt svensk lag. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2018:75 slog fast att kommuner har rätt att genom lokala ordningsföreskrifter förbjuda passiv penninginsamling (tiggeri) på specifika platser – exempelvis utanför butiksentréer eller vid kollektivtrafikhållplatser. Men ett generellt tiggeriförbud har Sverige aldrig haft. SOU 2025:83, som överlämnades till regeringen i juni 2025, konstaterade att det inte finns behov av ett nationellt tiggeriförbud eftersom tiggeriet minskat avsevärt och inte längre utgör ett generellt samhällsproblem.

"Tiggeri är inte olagligt i Sverige. Men det sätt på vilket tiggeriet bedrivs kan vara det – när det övergår i fysisk blockering, hotfulla beteenden eller upprepade krav som kränker enskildas frihet."

Det är skillnaden mellan passivt och aggressivt tiggeri som avgör den rättsliga bedömningen. Passivt tiggeri – att sitta stilla med en mugg eller skylt – faller normalt utanför straffrätten. Aggressivt tiggeri – att följa efter personer, blockera vägar, gripa tag i kläder eller upprepat kräva pengar trots avvisande – kan däremot utgöra brott mot ordningslagen, ofredande (4 kap. 7 § BrB) eller i extrema fall olaga tvång (4 kap. 4 § BrB).

Vad säger ordningslagen?

Den som bryter mot 3 kap. 1 § döms enligt 3 kap. 22 § ordningslagen till böter. Brott mot lokala ordningsföreskrifter (3 kap. 8–12 §§) ger penningböter – ett engångsbelopp om lägst 200 och högst 4 000 kronor. I praktiken utfärdas ofta ordningsbot direkt på plats.

Kommunala variationer

Sedan HFD:s avgörande 2018 har ett stort antal kommuner infört lokala begränsningar av tiggeri. Vanligast är förbud mot penninginsamling inom ett visst avstånd från butiksentréer (ofta 10–25 meter). Vissa kommuner har gått längre och förbjudit tiggeri inom hela centrumområden. Vellinge kommun var en av de första att testa gränserna – deras generella förbud mot tiggeri i hela kommunen prövades och godkändes av HFD.

För den som bryter mot ett lokalt tiggeriförbud blir påföljden normalt penningböter. Men om tiggeriet övergår i aggressiva former – fysisk kontakt, förföljelse, blockering eller hotfulla beteenden – aktualiseras brottsbalkens bestämmelser. Polisen gör då en bedömning i det enskilda fallet om gärningen ska rubriceras som brott mot ordningslagen, ofredande eller något annat.

Gränsdragning och rubricering

I praktiken uppstår frågan om var gränsen går. Att säga "snälla, har du en krona?" är inte straffbart. Att upprepa frågan tre gånger trots avvisande kan vara ofredande. Att gripa tag i någons arm för att hindra dem från att gå vidare kan vara olaga tvång. Polisen och åklagare gör en helhetsbedömning av situationen – omständigheter som tid på dygnet, plats, den utsattes upplevda rädsla och gärningspersonens beteendemönster vägs in.

Frikännandefrekvensen vid åtal för brott kopplade till aggressivt tiggeri är relativt hög – omkring 42 procent – vilket speglar de bevissvårigheter som finns. Ofta saknas vittnen, och ord-mot-ord-situationer är vanliga. Preskriptionstiden för brott mot ordningslagen är två år.