Straff för spioneri

Han jobbade på en myndighet med säkerhetsgodkännande och hade tillgång till uppgifter om kritisk infrastruktur. I sju år fotograferade han dokument hemma vid köksbordet, lade dem på ett krypterat USB-minne och lämnade det vid en förutbestämd plats i en tunnelbanestation utanför Stockholm. Mottagaren var en utländsk underrättelsetjänst. Det var spioneri – ett brott som regleras i 19 kap. 5 § brottsbalken och som alltid utreds av Säkerhetspolisen.

Spioneri innebär att någon för att gå en främmande makt till handa obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgifter om förhållanden vars uppenbarande kan skada Sveriges försvar, folkförsörjning i krig, totalförsvar eller relationer till annan stat. Det räcker att röjandet objektivt sett kan skada Sverige – det krävs inte att skada faktiskt uppstår. Informationen behöver inte heller bära en officiell sekretessstämpel; även känsliga uppgifter utan klassning kan omfattas av bestämmelsen om de är tillräckligt känsliga till sin natur.

Brottet handlar i praktiken om överlämnande av hemlig information till utländska underrättelsetjänster – militära hemligheter, uppgifter om kritisk infrastruktur, diplomatiska kommunikationer eller teknologiska innovationer med strategisk betydelse. Mottagaren är typiskt sett en utländsk stats underrättelseorganisation. Fallen är ofta komplexa, tekniskt avancerade och kan pågå i många år innan de avslöjas.

Stig Bergling spionerade för Sovjet under 1970-talet och dömdes 1979 till livstids fängelse. Hans fall visar hur länge ett spionerinetverk kan verka ostört – och hur katastrofala konsekvenserna kan bli när det väl avslöjas.

Uppsåtet är centralt. Den misstänkte måste ha vetat om att informationen skulle gå till en utländsk makt och att detta kunde skada Sverige. Den som luras att lämna uppgifter utan att förstå deras natur kan inte dömas för spioneri, men kan prövas mot andra bestämmelser i 19 kap. BrB. Okunskap om att mottagaren är en utländsk underrättelsetjänst kan alltså fungera som ett relevant invändning i rätten.

En kvalificerad form – grovt spioneri – finns i 19 kap. 6 § BrB med straffskalan fängelse i lägst fyra år och upp till livstid. Det föreligger bland annat om uppgifterna avsett rikets försvar i krig, om de lämnats under lång tid, eller om skadan av röjandet är synnerligen allvarlig. Nyliga svenska fall har bland annat rört rysk och kinesisk underrättelseverksamhet mot svenska försvars- och teknologiintressen.

Rättegångarna är ofta helt eller delvis hemliga med hänsyn till rikets säkerhet. Bevisning som avslöjar källor eller metoder kan hemlighållas, vilket ställer höga krav på rättssäkerheten. Det internationella samarbetet är avgörande – SÄPO arbetar tätt med Europol, Interpol och vänländers underrättelsetjänster för att spåra och bevisa transaktionerna.

Utöver spioneri finns angränsande brott i 19 kap. BrB: olovlig underrättelseverksamhet (§ 10) riktar sig mot den som bedriver underrättelsearbete mot Sverige utan att nödvändigtvis röja sekretessbelagd information, och vårdslöshet med hemlig uppgift (§ 9) träffar den som av oaktsamhet röjer skyddad information. Juridiska personer – företag och organisationer – kan drabbas av konsekvenser om de agerat som kanal för spioneri, exempelvis genom att ha brister i informationssäkerheten som möjliggjort röjandet. Utländska medborgare som döms kan utvisas och förbjudas att återvända till Sverige. Tillgångar kopplade till spioneriet kan frysas och förverkas som vinning av brott. Hur avslöjas spioner i praktiken? Underrättelsearbetet bygger på en kombination av teknisk övervakning, mänskliga källor och internationella tips från allierade länder. En person som regelbundet träffar kontakter på utländska ambassader, reser till länder med fientliga underrättelsetjänster, eller hanterar klassificerade dokument på ett onormalt sätt kan hamna i SÄPO:s blickfång utan att ha begått ett enda konkret brott.

Det är därför förundersökningen är så viktig. Spioneriutredningar kan pågå i månader eller år innan ett häktningsbeslut fattas – SÄPO vill se hela nätverket och alla aktörer innan man slår till, för att inte riskera att nyckelpersoner flyr eller förstör bevisning. Det innebär att den misstänkte ibland är under intensiv övervakning en lång tid utan att veta om det.

Juridiska personer – företag och organisationer – kan drabbas av konsekvenser om de agerat som kanal för spioneri, exempelvis genom att ha haft brister i informationssäkerheten som möjliggjort röjandet av uppgifter. Sådana aktörer kan inte dömas för spioneri, men kan åläggas skadestånd och bli föremål för myndighetsgranskning. I en tid av hybridkrigföring och informationskrigföring är gränsen mellan affärsverksamhet och spionageinfrastruktur ibland svår att dra.

Den internationella dimensionen av spionerifall innebär att diplomater och utländska tjänstemän med immunitet sällan kan ställas inför rätta i Sverige, även om de utgjort länken till den utländska makt som mottog informationen. I stället utvisas de i diplomatisk ordning – en process som sker utan domstolsprövning och utan att skuldfrågan formellt prövas. Det är en av de fundamentala begränsningarna i den svenska straffprocessrättens räckvidd vid brott med internationell dimension.