Straff för falsk angivelse

Det började med en parkeringsbot. Anna var arg. Hennes ex-man Erik hade – enligt henne – tagit hennes parkeringsplats igen, trots att de delat på den i separationsavtalet. Men istället för att kontakta sin advokat gick hon till polisen och anmälde Erik för stöld av hennes handväska – en handväska som låg i hennes garderob hemma. Polisen inledde utredning, kallade Erik till förhör, och han fick lämna DNA-prov. Två veckor senare hittade utredaren handväskan när Anna "glömde" att gömma den vid ett hembesök. Åtalet för stöld lades ner. Istället åtalades Anna för falsk angivelse.

Falsk angivelse regleras i 15 kap. 6 § brottsbalken och innebär att den som anger en oskyldig person till åtal med uppsåt att denne ska fällas till ansvar döms till fängelse i högst två år. Brottet tillhör kategorin brott mot rättsskipningen – en grupp brott som lagstiftaren historiskt sett bedömt som särskilt allvarliga eftersom de underminerar förtroendet för hela rättssystemet.

Brottet kan ta sig många former: en polisanmälan om ett brott som aldrig har begåtts, en anmälan som pekar ut fel person för ett verkligt brott, eller en helt fingerad brottssituation – exempelvis att förstöra sin egen egendom och anmäla det som skadegörelse med utpekande av en specifik gärningsperson. Det avgörande momentet är att gärningspersonen medvetet anger en person som hen vet är oskyldig, i syfte att personen ska dömas.

Straffskala – ringa till grovt

Normalgraden ger fängelse i högst två år. Om brottet är ringa – exempelvis en anmälan som snabbt genomskådas och aldrig leder till att den utpekade drabbas – kan påföljden stanna vid böter eller fängelse i högst sex månader. Grovt brott – som när en falsk angivelse lett till att en oskyldig person häktats, åtalats eller rentav dömts – kan ge fängelse i upp till fyra år.

"Falska polisanmälningar kostar samhället dubbelt: de slösar polisens resurser på utredningar av brott som aldrig begåtts, och de förstör oskyldiga människors liv. En person som häktats till följd av en falsk anmälan bär med sig den upplevelsen för alltid – oavsett om de sedan frias."

Bevissvårigheter och frikännanden

Åklagaren måste bevisa två saker: att den utpekade personen verkligen är oskyldig till det anmälda brottet, och att den som anmälde visste om detta och hade uppsåt att personen skulle fällas. Det räcker inte att anmälan visar sig vara felaktig – det krävs bevis på medveten lögn med specifikt syfte.

Detta gör falsk angivelse till ett bevistekniskt krävande brott. Frikännandefrekvensen är relativt hög – runt 32 procent – vilket speglar svårigheten att styrka det subjektiva rekvisitet. Bevisning som stärker åklagarens fall kan vara meddelanden där gärningspersonen avslöjar sitt verkliga syfte, vittnesmål om motiv, eller omständigheter som visar att brottssituationen var konstruerad.

Den som felaktigt utpekats har rätt till skadestånd från den som gjort den falska angivelsen – kränkningsersättning, ersättning för inkomstbortfall och kostnader för juridiskt ombud. Om den utpekade häktats eller dömts kan skadeståndet bli betydande. Preskriptionstiden är fem år.

Gränsen mot god tro

Den som i god tro anmäler något som de genuint tror har hänt begår inte falsk angivelse – även om uppgifterna visar sig vara felaktiga. En person som anmäler sin granne för inbrott och verkligen tror att grannen var gärningsperson, men har fel, kan inte dömas. Gränsen går vid uppsåtet: visste anmälaren att den utpekade var oskyldig?

Att dra tillbaka en anmälan efter att den lämnats in stoppar inte automatiskt en utredning om misstänkt falsk angivelse. Polisen kan välja att utreda ändå om omständigheterna tyder på att anmälan var konstruerad. Och den som drar tillbaka sin falska anmälan bör vara medveten om att ånger kan beaktas som förmildrande omständighet – men inte som frikännande grund.