Straff för olovligt brukande

Grannen hade rest till Thailand i tre veckor och bilen stod på garageuppfarten. Nyckeln låg under dörrmattan – det visste alla i kvarteret. En kväll i november behövde mannen i huset intill skjuts till flygplatsen. Taxin var bokad men uteblev. Klockan tickade, planet gick om två timmar. Han tog grannens bil. Tanken var att köra till Arlanda, parkera och lämna tillbaka bilen innan grannen kom hem. Problemet var att han körde på ett vildsvin på E4:an. Bilen fick en buckla, airbagen löste ut, och han ringde bärgning. Grannen kom hem till en bil med krossad front och en lapp: "Förlåt, jag fixar allt."

Olovligt brukande regleras i 10 kap. 7 § brottsbalken. Bestämmelsen straffbelägger den som olovligen brukar annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet. Till skillnad från stöld saknas tillägnelseuppsåt – gärningspersonen tänker inte behålla saken utan bara använda den tillfälligt. Till skillnad från egenmäktigt förfarande krävs att brukandet faktiskt vållar skada eller olägenhet.

Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. I praktiken döms de flesta till dagsböter. Fängelse förekommer vid upprepade gärningar eller i kombination med andra brott, exempelvis olovlig körning.

Rekvisit – vad krävs för straffansvar?

För straffansvar krävs tre saker: att gärningspersonen brukar annans sak, att brukandet sker utan lov (olovligen), och att brukandet vållar skada eller olägenhet. Alla tre rekvisiten måste vara uppfyllda.

Med "brukar" avses att använda saken på det sätt den är avsedd att användas – köra en bil, använda ett verktyg, rida en häst. Med "olovligen" avses att användningen sker utan ägarens samtycke, varken uttryckligt eller underförstått. Med "skada eller olägenhet" avses antingen fysisk skada på saken (bucklor, slitage) eller att ägaren orsakas besvär – exempelvis att bilen inte finns tillgänglig när ägaren behöver den.

"Olovligt brukande är tillgreppsbrotten syskon som ingen pratar om. Det hamnar i skuggan av stöld och egenmäktigt förfarande, men fyller en viktig funktion: att straffa den som tar sig friheten att använda andras saker utan att fråga – och ställer till problem på köpet."

Vanliga typfall

De vanligaste typfallen av olovligt brukande rör fordon: att låna grannens bil utan lov och orsaka skada, att använda arbetsgivarens fordon privat utan tillstånd, eller att använda en kompis motorcykel och orsaka slitage. Andra vanliga fall: att använda annans verktyg eller maskiner utan lov (exempelvis en grannens gräsklippare), att använda annans båt och att använda annans dator eller IT-utrustning.

Olovligt brukande av fordon överlappar ibland med tillgrepp av fortskaffningsmedel (8 kap. 7 § BrB), men tillgrepp kräver att fordonet tagits ur ägarens besittning – exempelvis att en stulen bil körts iväg. Om föraren redan hade tillgång till bilen (exempelvis genom att bo i samma hushåll) men saknade lov att köra den, är olovligt brukande den korrekta rubriceringen.

Skadestånd och bevisning

Utöver straffrättsliga påföljder kan den dömde bli skadeståndsskyldig för de skador som uppstått vid brukandet. Bevisningen kretsar typiskt kring: kunde den tilltalade ha haft samtycke (uttryckligt eller underförstått)? Uppstod faktisk skada eller olägenhet? Var brukandet uppsåtligt?

Frikännandefrekvensen är cirka 18 procent. Preskriptionstiden är två år. Brottet är relativt ovanligt i domstol – många fall löses genom att parterna gör upp privat.